Vet ni vad det jobbigaste är?

t
Elliots hand jämfört med min.

Förra året när Gosse dog så trodde jag det jobbigaste skulle vara själva förlusten i sig men ganska snart insåg jag att så inte var fallet. Jag hade aldrig varit med om en liknande förlust tidigare och blev överraskad hur mycket skit det faktiskt för med sig.

Nej det jobbigaste var istället att ens framtidsplaner och förväntningar grusades totalt och en stark känsla av osäkerhet på framtiden infann sig. Sen kom också obearbetade saker från tidigare i livet och saker man sagt/gjort och kanske inte är så stolt över upp på nytt. Dessa hade inte alls hade med nån slags förlust att göra utan jag hade bara skjutit dem ifrån mig och trott att det var bra så. Men man kan inte ljuga för sig själv hur länge som helst och de grusade planerna och allt obearbetat gav en hel del ångest som det inte var helt lätt att ta sig ur. Och nu efter att Elliot dog känns det ännu jobbigare.

Det jag menar är att man under en period gått och planerat, hoppats och sett fram emot att få barn. Man har börjat ställa in sig på ett annorlunda liv och accepterat allt det innebär. Jag hade börjat planera hur jag skulle vara föräldraledig, först några i veckor i vår och så många veckor i sommar. Sen hade jag också tänkt göra som Petter och ta ut så mycket föräldraledighet det varit möjligt längre fram.

Nu när det gick som det gick och allt man planerat, hoppats på och sett fram emot ryckts ifrån en känns framtiden inte lika ljus och hoppfull ut längre. Det känns också väldigt tomt och tråkigt när det inte finns något att se fram emot längre. Faktum är att det mesta som t ex jobb och materiella ting känns ganska meningslösa för tillfället. Jag hade inte planerat att jobba så mycket i vår och sommar men nu när jag står inför det så är det verkligen inte en lockande tanke alls. Motivationen att gå till jobbet och ta tag i saker där finns för tillfället inte alls. Även att planera saker hemma känns inte nå lockande för det var inte så här det skulle vara just nu. Vi skulle planera barnvagn, skötbord och barnkläder inte massa annat.

Fast värst är nog osäkerheten inför vad som ska hända på lite längre sikt. Kommer vi våga försöka skaffa barn igen och om vi gör det hur jobbigt kommer det vara? Jag tyckte väntan och osäkerheten denna gång under vissa stunder var på gränsen till outhärdlig. Jag blev rätt mentalt utmattad av att hela tiden gå och vara orolig och då undrar man hur illa det blir nästa gång? Nu på slutet med Elliot tyckte jag ändå man kunde börja slappna av lite när det gått så långt som 29 veckor men det visade sig ju att inte ens där är man säker. Så därför känns det inte särskilt lockande just nu att lida igenom en graviditet på nytt. Läkarna har iofs sagt att blir Johanna gravid igen så kommer de förmodligen plocka ut barnet före fullgången tid men det ska ändå klara sig i magen till vecka 30-32 innan de överväger något sådant. Risken att barnet får skador är större ju tidigare det tas ut.

Men trots allt som varit och är jobbigt går det inte att komma ifrån att man konfronterats med frågor man inte ens funderat på tidigare. Hur många förväntar sig t ex att innan de fyllt 30 behöva fundera på frågan om man vill ha en familjegrav? Den frågan fick vi på begravningsbyrån i torsdags och jag måste erkänna att den tanken tidigare aldrig funnits i mitt huvud. Fast nu är det som det är och vi måste ta ställning till bland annat det. Men mer om det senare. Nu ska jag sova för imorgon ska vi och kolla på blommor att lägga på kistan.