Det jättefina blomsterarrangemanget vi hade på kistan kom från Mästerblomman om någon undrar.
Nu när minnesstunden är över känns det faktiskt lite konstigt inombords. Det är 50% "skönt att det är avklarat" och 50% "tomt".
Skönt för att jag känt olust inför minnesstunden. Även om det var jättefint och inte alls så dramatiskt så är det en anspänning inför en sån händelse som jag tyckt varit jobbig. Mest för att det är jobbigt med både sin egen och andras sorg. Man är inte van att själv vara ledsen inför andra men heller inte att möta andra som är det. Men nu när det är över känns det skönt att ha gjort det.
Tomt för att nu finns det inte längre något kvar som man kan skjuta undan verkligheten med. Minnesstunden är ju ett slags avsked till Elliot eftersom det var sista gången vi fick se honom och röra vid honom. Fram tills innan minnesstunden har det hela tiden varit något att göra inför den som gjort att man inte behövt fundera så mycket på jobb eller annat i vardagen, det har liksom inte varit slutgiltigt. Nu känns det mer slutgiltigt och just nu har jag svårt att hitta något positivt att se fram emot i vardagen. Men det blir väl bättre med tiden som det brukar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar