Ju mer jag tittar på Våra bästa år desto mer känner jag hur ett sammanbrott kommer närmre. HANDLINGEN KOMMER JU ALDRIG NÅGONSTANS!!! Det gör mig skogstokig. Nu har de letat efter den där j-a seriemördaren i flera månader och fastän det är så uppenbart vem det är och det finns drösvis med bevis så vägrar de förstå. När jag var hemma sjuk några dagar i höstas letade de efter mördaren och nu i februari är den fortfarande inte fast. Hade polisen varit sådär inkompetent på riktigt hade jag varit livrädd.
Sen har vi ju alla dröm/tänkscener där t ex mördaren avslöjas och så tänker man att äntligen är det över. Men så nån minut senare får man veta att det bara var en dröm och så inträder förtvivlan igen.
Jag sitter ofta och önskar att mördaren ska ta ihjäl alla karaktärer i ett avsnitt så lidandet är över men så verkar det inte bli.
Men titta inte då tänker någon. Det har jag också tänkt men det är lättare sagt än gjort. Det är ungefär som att åka förbi en olycksplats och inte titta åt det hållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar