lördag, januari 20, 2007

Vardagen kommer

Nu har det värsta traumat eller vad man ska kalla det så sakta börjat lägga sig och jag tänkte skriva om detta en sista gång här på bloggen. Istället gör sig vardagen påmind vilket inte känns så mycket bättre. Nu har man under ett antal månader haft något stort att se fram emot och när det nu inte längre finns känns allt riktigt grått och tråkigt. Det är svårt att se någon ljuspunkt. Just för tillfället känns vardagen tyngre än sorgen.

Värst är faktiskt att känslorna går upp och ner. Dels finns sorgen som känns "bra". Då och då växlar det helt om och istället känner jag likgiltighet inför vad som hänt och barnet själv. Då kan jag utan problem tänka på barnet utan att känna något alls. Vid dom tillfällena infinner sig istället starka skuldkänslor för att man inte sörjer mer och jag känner mig helt känslokall. Det känns riktigt hemskt faktiskt för jag vill känna något för barnet. I samband med det kommer tankar om vardagen in och hur trist det är att just nu inte ha något att se fram emot. Jag har helt klart upplevt känslor under dessa dagar som jag inte kan minnas att jag kännt nånsin tidigare. Bara att känna något har känts fantastiskt bra.

Just därför känns vardagen och likgiltigheten jobbig. Kommer allt bli som innan? Att man sitter där vid datorn, köper sina prylar och bryr sig inte om så mycket alls. Jag hoppas verkligen inte det för så levande jag känt mig de senaste dagarna har jag aldrig känt mig innan. Det finns saker som är större och viktigare än en ny pryl. Men det inser man väl inte förrän nåt tragiskt händer. Jobbig är vardagen också för jag och Johanna har aldrig nånsin tidigare pratat om det mesta rätt ur hjärtat som vi gjort denna vecka. Det vore hemskt att falla in i gamla mönster om några veckor.

Likgiltigheten och tankar om vardagen infinner sig främst när det är dags att sova och precis när man vaknat. Det underlättar då väldigt mycket att man inte är ensam. Det gäller egentligen dygnet runt för tillfället. Jag som kan sitta själv i timmar normalt sätt klara nu inte mer än några minuter. Så fort jag är ensam blir tankarna extra starka.

Några tankar
- Det är lustigt hur snabbt saker kan förändras. För en vecka sen satt vi och diskuterade att köpa barnvagn...
- Om det känns så här att förlora ett barn man aldrig sett i livet vågar jag inte ens tänka på hur det känns att förlora ett barn som levt utanför magen. Det måste vara rent omänskligt
- Jag hann förstå varför sitt eget barn alltid är speciellt. Jag har tidigare sett bilder på för tidigt födda barn och tyckt de sett lite "lustiga" ut. Nu när det var vårat kändes det helt annorlunda. Att säga vackert kanske låter konstigt men det kändes verkligen så. Första minuten kändes lite jobbig och man ville inte röra men släppte det och jag verkligen ville se, hålla och röra.
- Jag har inte haft någon speciell matlust sen i måndags. Bara mellan måndag och onsdag morgon hade jag gått ner nästan 3kg i vikt! Till på fredag morgon var det ytterligare något halvkilo. Mycket måste vara vätska för vi har verkligen inte ätit nyttigt denna vecka. Sen i måndags har vi enbart ätit mikromat, hamburgare och annan skräpmat (undantaget tiden på sjukhuset förstås). Nu gäller det att komma igång och laga mat igen.

Vi har skrivit ihop vad vi varit med om i veckan. På nåt sätt känns det bra att få dela med sig. Det är rätt mycket text men vill ni läsa är ni välkomna att göra så.
Klicka här för att läsa

Nedanstående låt spelades på måndag när vi åkte hem från sjukhuset, på onsdag när vi åkte till sjukhuset och sen på torsdag när vi åkte hem. Den sammanfattar det hela rätt bra och har blivit vår låt.

It can only get better
Let the sun refuse to shine
It won't be long before the days are brighter
If every step's an uphill climb
Carry on until they feel much lighter

For all the clouds up in the sky
For all the teardrops in our eyes

It can get only get better
Be still my heart
It can only get better
We've come this far
It can only get better

I know it hurts
For what it's worth
It can only get better

When your back's against the ropes
When you miss someone the most

It can get only get better
Be still my heart
It can only get better
We've come this far
It can only get better

I know it hurts
For what it's worth
It can only get better

I know it hurts
For what it's worth
It can only get better

I know it hurts
For what it's worth
It can only get better

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag beundrar er för att delge era känslor för det ni gått igenom. Ni vet ju at vi gått igenom samma sak men ni har fått ett mycket bättre bemötande och stöd än vad vi fick 1975. Livet är inte alltid vad man förväntar sig, sorg och lycka blandas genom livet. Ni tycks ändå verka "starka" även om ni aldrig kommer att glömma det ni upplevt. Ni blir starkare som människor, får kanske andra värderingar här i livet. We love you./Rickard´s mom and dad