Att känna igen sig

Som jag skrivit tidigare är det rätt mycket upp och ner nu för tiden. Jag har ett tag känt att man kommit vidare en bit och så är det nog också. Vad jag precis märkte är hur lätt en släng av sorg kan komma fram. Jag läste precis berättelser på internet av andra som drabbats av samma sak som oss och det var rent ut sagt jobbigt. Jag orkade inte läsa särskilt mycket. Det är jobbigt för man känner igen sig i precis varje rad de skriver. Man blir påmind om hur man själv kände vid olika tillfällen.

Även om det med tiden känns bättre tror och hoppas jag att man aldrig helt kommer över det som hänt. Efter att ha hört mina föräldrar berätta om när samma sak hände dem för 30 år sen och de fortfarande blir berörda av det börjar jag förstå hur stor sak det kanske ändå är. Vissa stunder när jag inte känner någon sorg har jag oroat mig för att glömma för fort men nu börjar jag mer och mer inse att det nog inte går att glömma...