Kromosomfel var det

Idag ringde vår läkare till Johanna för att berätta att de fått mer svar om varför Elliot dog. Det var inte helt okomplicerat men jag ska försöka återberätta så gott det går.

För att sammanfatta kan man säga att hon var säker på att de hittat en orsak denna gång. Av fostervattenproverna kunde man se att stackaren hade kromosomfel. Det kommer av att något går fel när cellerna börjar dela på sig efter att "simmaren" tagit sig in i ägget. Normalt sett ska barnet få 23 kromosomer från ägget och 23 från "simmaren", dvs från mamman och pappan. I vårt fall hade det inte riktigt fungerat som det skulle så han hade betydligt fler kromosomer.

Eftersom att ingen kan leva med ett sånt fel så tog naturen hand om det hela och stötte bort honom. Därav att han dött av syrebrist som jag berättade att de konstaterat tidigare. Läkaren sa att det är ytterst ovanligt att detta sker så sent som i vårt fall, normalt sett sker det mycket tidigare i graviditeten. Hon sa också att kromosomfelet i sig är ännu mer ovanligt så vi har verkligen inte oddsen på vår sida. Enligt läkaren var dock detta bra nyheter eftersom man nu hade ett svar på vad som gick fel och att det inte berodde på Johannas delade livmoder.

Läkaren hade aldrig hört talas om att något barn fötts levande med ett sånt fel så man kan säga att naturen gjorde det den skulle, man kan dock önska att det skett lite tidigare när det ändå var oundvikligt.

Såna här kromosomfel kan upptäckas tidigt i graviditeten med ett fostervattenprov. Det är dock 1% risk för missfall till följd av ett sånt prov. Med tanke på att vi lyckats drabbas av saker det är någon promilles risk för känns det inte lovande när oddsen är så höga som 1%. Visar ett sånt prov det felet (vilket läkaren sa var osannolikt) så är det enda man kan gör att avbryta graviditeten.

Detta fel hittade man inte första gången så vi vet ännu inte vad det var som gick fel då. Det kan man säga är både bra och dåligt. Bra för att hade det varit samma fel två gånger hade det hela blivit mer komplicerat, då pratar vi om att plocka ut ägg och kontrollera så de är ok och massa sånt. Dåligt för att när man inte vet vad det var då så finns inget sätt att förebygga att inte det händer igen.

På det stora hela är det förstås bra att få reda på vad som gått snett. Det enda jag inte gillar är att nu när man vet felet så vet man att det aldrig fanns en chans att han skulle leva och det känns lite konstigt. Det känns som att det egentligen inte är så mycket att vara ledsen för längre. Naturen gjorde bara vad den skulle eftersom stackarn aldrig skulle klarat sig utanför livmodern. Det är svårt att skriva ner exakt hur det känns men jag gillar inte riktigt de känslorna.