Detta inlägg blir nog det sista om vårt förlorade barn här på bloggen. Det finns inte längre så mycket att skriva som inte redan skrivits och på sätt och vis har man kommit vidare lite. Det finns fortfarande dåliga och ännu sämre dagar men ibland också några bra.
Tillbaka på jobbetNågra har undrat hur vi orkade vara tillbaka på jobbet så snart och det har vi också gjort. En anledning är såklart att det är bra att komma tillbaka till jobbet och ut bland folk så man inte bara ligger hemma och deppar samman. Men den främsta anledningen tror vi är att det som hände inte kom helt oväntat. Det är egentligen svårt att på ett bra sätt förklara hur vi tänkt men det har hela tiden känts som om nåt skulle gå snett. Vi fick för något år sen veta att det fanns vissa omständigheter som skulle göra det svårt för oss att få barn. Ända sen vi fick beskedet om graviditeten har vi varit konstant oroliga för att nåt skulle gå snett. Jag har hela tiden tyckt det var för bra för att vara sant och Johanna har känt på sig att nåt skulle gå snett. Kanske var detta nåt slags försvar för att det inte skulle bli alltför stor chock om något hände. Och det fungerade till viss del... Det låter kanske hemskt men det är precis så vi känt.
Folk som bryr sigDet som imponerat oerhört mycket på mig i denna händelse har varit folks omtanke och allt stöd vi fått. Först tiden från beskedet och veckorna vi var sjukskrivna då vi mest hade kontakt med släkten som gav oss det vi då behövde. Även alla mail och sms värmde oss. Sen när det var dags att jobba igen kom den riktigt stora överaskningen. Jag hade aldrig ens kunnat drömma om bemötandet och stödet jag fick. Det var kramar, axelklappningar, ryggdunkningar och uppmuntrande ord. Detta även från folk jag inte pratat särskilt mycket med. Det betydde mer än jag kan förklara och det känns som jag aldrig kommer kunna återgälda det.
Det var också helt otroligt att upptäcka hur många som läst denna blogg. Jag hade aldrig kunnat tro att något som hände mig skulle intressera och beröra så många andra. Aldrig nånsin hade jag kunnat ens drömma om det.
MinnesbokIgår gjorde vi en minnesbok om Gosse. Den innehåller ultraljudsbilden, de kort jag tog på sjukhuset, vår sammanfattning av hela händelsen samt alla mail, sms och inlägg vi fått med stöd och uppmuntran. Det kändes lite jobbigt att göra den och titta på alla bilder men den kommer att vara ett fint minne.
Det händer fleraEn annan sak som förvånat mig mycket är att det vi råkat ut för inte är helt ovanligt. Inte så ovanligt som jag föreställt mig iaf. Bara på mitt jobb finns det minst 5st som varit med om liknande och jag har även hört från andra jag känner. Johanna har också fått reda på några hon känner. Det är absolut ingen tröst i sig men det har varit skönt att prata med några fler som kan känna igen sig i det vi varit med om.
Ta inget för givetOm det är en sak jag hoppas jag kommer ta med mig från detta så är det insikten att inte ta något eller någon för givet samt att materiella saker egentligen helt saknar värde. Det är också mitt råd till andra.
Tyvärr kommer man väl snart vara sitt gamla själv igen men som sagt, jag hoppas jag lärt mig något som gör en till en lite bättre människa.
Vad världen gick miste omNu börjar jag känna mig smörig men som avslut vill jag bara skriva att Gosse alltid kommer finnas med oss på något sätt. Trots att vi aldrig sett honom i livet har han påverkat mig mer än någon annan tidigare. Jag hoppas de intrycken består en lång tid framöver! Jag vill också säga att vi uppskattade varje sekund vi fick ha honom hos oss under tiden på sjukhuset. Det var helt ovärdeligt. Och då och då saknar man honom. Därför är det skönt att ha bilderna att ta fram. Det känns som oerhört synd att vi och världen gick miste om honom.
